Ylva Sarri, Kebnekaise, nordtoppen, fjällturism, vandring, turåkning, hållbar turism

Hon tror på hållbar fjällturism trots allt

Fjällturismen har exploderat i Sverige under de senaste åren, delvis till följd av pandemins restriktioner. Det är viktigt och värdefullt att folk kommer upp hit, menar Ylva Sarri, same verksam inom fjällturismen sedan tre generationer.

Men som utvecklingen ser ut just nu, är inte hållbart.

Många av oss som besökt Kebnekaise fjällstation under senare år har träffat Ylva Sarri. Hon växte upp där, i den arktiska turistnäringen.

Hennes farfar, renskötaren Nils Olsson Sarri, var den första tillsyningsmannen på Kebnekaise fjällstation, som stod klart 1907. I samma veva som fjällturismen kom igång.

– Tillsyningsman på den tiden betydde lite allt möjligt, han var guide, bärare och alltiallo.

Det började med några dåliga vintrar, berättar hon. Det frös och töade om vartannat och renarna fick svårt att nå laven under den isiga skaren. Många renar dog.

Ylva Sarris farfar och farmor beslöt att tillsammans med fem andra renskötande nomadfamiljer bli mer stationära. De slog sig ned i Nikkaluokta med sina växande familjer. Farfar Nils och farmor Maria fick 14 barn.

Vid samma tid började det bli populärt i vissa välbärgade kretsar från sydligare delar av landet att bestiga berg – och då förstås helst Sveriges högsta, Kebnekaise, då 2106 möh.

1907 byggdes fjällstationen och Ylva Sarris farfar fick jobbet. Snart började också övriga i familjen hjälpa till och köra turister med häst, släde och båt över jokkarna, hela vägen från Kiruna.

– Farmor och farfar öppnade sin stuga i Nikkaluokta för övernattning och sedan började också pappa Essi jobba som fjällförare. På 60-talet var han en av de första i landet som importerade skoter.

Där fjällstationens bastu finns i dag var förr ladugård, där tog Ylva Sarris båda fastrar hand om korna som man höll för att kunna erbjuda färskvaror på plats.

Elen kom först 1966 och 1971 byggdes vägen fram till Nikkaluokta. På 2010-talet kom boomen. 2020, coronapandemin.

Läs mer här: Fler hittar ut i naturen under pandemin

Hållbar fjällturism

Idag är det Ylva själv som var och varannan kväll står inför hungriga bergsbestigare, vandrare och turskidåkare och presenterar det lokala fjällköket på fjällstationen. Med tre generationer inom turism bakom sig har hon fått en rätt klar bild av vad som krävs för att fjällturismen ska vara hållbar.

– Jag tycker att det är viktigt och värdefullt att människor kommer hit och får se de här norra regionerna. Okunskapen är så stor! Både vad gäller hur det är att leva här, vår kultur och vilka förutsättningar som råder.

Varje år i maj kommer det till exempel turister som säger att de ska vandra, förklarar hon med ett tillbakahållet fniss.

– Plumsa, menar du, frågar jag då.

– Det finns också de som tror att de ska hitta leden upp till toppen genom att följa markeringarna på rödmålade stenar - när de står till knäna i snö redan i Nikkaluokta!

Att köpa extrema upplevelser

Det har såklart alltid funnits de som ska ut på fjället utan en aning. Men Ylva Sarri tycker att de blir fler och fler, de som kommer utan utrustning, utan kunskap. Och det är ett problem, inte bara för fjällräddningen som får rycka ut i tid och otid.

– Det är inte hållbar turism. De som kommer hit med sina festivaltält och dåliga skor får det bara jobbigt. Det blir inte en trevlig upplevelse. Sedan lämnar de tält och allt, för det var ju bara skit.

Jo, det är sant. Ylva Sarri berättar att de en vanlig sommar får ta hand om ett tjugotal tält som turister bara rest sig ifrån och lämnat, ibland med både packning och sopor kvar innanför tältduken. Efter sommaren 2020 samlade de ihop över hundra lämnade tält – bara kring fjällstationen.

– Det är inte hållbart att komma så oförberedd som turist.

Det här beteendet är ett resultat av att vi varit så fokuserade på upplevelser under en så lång tid, tror Ylva Sarri; att köpa sig upplevelser. Och att folk generellt tjänar mer pengar. Troligen ligger den kombinationen bakom en ökande helikoptertrafik också, gissar hon.

Sommartid ekar helikoptrarna nästan konstant mellan bergsväggarna i dalgången mellan Nikkaluokta och Kebnefjällen. Ofta på väg att hämta upp vandrare som valt att gå en sträcka och åka helikopter tillbaka.

– Det är ju otroligt vackert att flyga över fjällen, så jag förstår att många vill ta chansen. Men så är det ju också gratis att gå. De som kan köpa sig en häftigare upplevelse vill nog ofta göra det.

Tråkigt för de som vill uppleva tystnaden i den vidsträckta naturen och inte heller hållbart utifrån klimathänseende.

Ylva Sarri på Tuolpagorni, Kebnekaise, hållbar fjällturism, turåkning, topptur

Ylva Sarri på Tuolpagorni, den karaktäristiska kraterliknande toppen intill Kebnekaise. Bild: Ylva Sarri

Sveriges högsta topp smälter!

Att det blir varmare till följd av klimatförändringarna märks på ett tydligare sätt i Kebnekaise än på många andra håll. Redan i dag har medeltemperaturen i Arktis ökat mer än tre grader, jämfört med snittet på 1,2 grader i resten av världen.

Det har bland mycket annat lett till att Sverige 2019 förlorade sin högsta punkt. Åtminstone sommartid.

Sydtoppen av Kebnekaise består av en glaciär – Sveriges enda toppglaciär. De senaste åren har den ökande värmen frestat så hårt på glaciären att den smälter.

Sommaren 2020 var Sydtoppen lägre än någonsin tidigare uppmätt, då hade den tappat över en höjdmeter - jämfört med 2018.

Vintertid återtar än så länge Sydtoppen sin position som Sveriges högsta, med hjälp av nyfallen snö, annars är det numer den klippiga grannen, Nordtoppen, som står högst med sina 2096 möh.

Renarna märker också av klimatförändringarna. För drygt hundra år sedan var det ett par dåliga vintrar som fick familjen Sarri att slå sig ned i Nikkaluokta. Nu börjar den sortens vintrar bli mer regel än undantag.

Klimatförändringarna påverkar också resiliensen i naturen, att stå emot slitningarna som uppstår när många människor tar sig till samma platser, samtidigt.

Längre söderut, i Jämtland, har det under våren införts förbud att beträda vissa känsliga – och populära - platser som Blanktjärn och Pyramiderna i Vålådalens naturreservat.

Det har även införts restriktioner för att cykla mountainbike på flera platser, vilket inte sliter mer än vad vandringen gör när det är torrt. Men när det är blött gräver cyklarna upp djupare spår.

– Det är synd att cyklarna ska slita så.

Om folk bara skärpte sig...

Men dilemmat med för mycket folk i naturen - alltså det positiva i att människor söker sig ut i naturen och det negativa med de skadar som uppstår - visar sig även ännu längre söderut.

I naturreservaten kring Stockholm och delar av Skåne har under året införts flera åtgärder för att mildra åverkan i och med den nya friluftstrenden. På vissa håll diskuteras inskränkningar i allemansrätten.

Behöver turismen kring Kebnekaise begränsas också?

– Jag tycker nog att det finns utrymme här. Bara inte alla kommer i augusti!

Ylva Sarri passar på att understryka att de allra flesta som besöker Kebnefjällen sköter sig, kommer väl utrustade, är hänsynsfulla mot djur och natur och plockar skräpet med sig hem. Men så finns de andra, som också ökar i antal.

–Ofta ser man soppåsar lämnade vid vindskydden. Och lämnar en sopor så gör nästa det också. Som om det skulle komma städpersonal och ta hand om dem?

Nyligen rapporterade SVT Norrbotten om det växande problemet med att så många gör sina behov längs lederna upp mot Kebnekaises toppar. Det problemet känner Ylva Sarri också till. Inte bara längs topplederna.

– De ser en vägg, springer dit och gömmer sig bakom knuten. Och sedan när vi kommer till våra renvaktarstugor ligger det bajs runt hela huset. Ibland blir jag så arg att jag skulle vilja springa in på tomten till någon villa i Stockholm och bajsa.

Kebnekaise, vandring, fjällturism, hållbar turism

Höst i Kebnedalen. Bild: Ylva Sarri

Utgå ifrån naturens perspektiv

Hon har fler historier. Men vill hellre prata om lösningen: kunskap. Ylva Sarri önskar att fjällturisterna läste på lite mer innan de tog sig ut; om väder, vind och vilken utrustning som krävs men också om när det är lämpligt att besöka platsen.

Var hittar en oerfaren fjällbesökare den kunskapen?

– Hos STF finns mycket kunskap och de har även personal på plats som kan ge uppdaterad information. Sedan kan man söka information hos Länsstyrelsen, där finns till exempel zon-kartor med aktuella områden där det tillfälligtvis eller permanent är förbjudet att åka skoter.

Ylva Sarri vill särskilt rekommendera Tore Abrahamssons klassiska bok "Detta är Sarek" från 1993. Men det finns också nyare guide- och turböcker att köpa i vanliga bokhandeln, för att inte tala om grupper på sociala medier dedikerade åt vandring och fjällturer. Och så finns ett enkelt knep, säger hon, att växla perspektiv:

– Läs på och utgå ifrån naturens perspektiv, inte ditt eget. Om man gör det förstår man direkt att det inte är en bra idé att springa fram och klappa renkalven.

För det händer också. Längs vissa populära vandringsleder har turismens expansion lett till att rennäringen nu pressas undan – en tiotusenårig kultur och verksamhet som samtidigt lever med hotet från skogs- och gruvindustrins expansion.

Det är en konflikt som ingen vill ha, särskilt inte fjällturisterna som till allra största del söker sig ut på fjället för motsatsen, fridfulla naturupplevelser.

Läs mer: Renata Chlumskas 5 goda råd för #fjällvett

Samverkan mellan samer och resebransch

FN:s turismorgan UNWTO publicerade nyligen en guide för hållbar återuppbyggnad av den globala turismen efter coronapandemin. UNWTO rekommenderar särskilt samverkan med det lokala samhället, entreprenörer och kulturutövare.

Vad kan resebranschen göra för att samverka bättre med samerna?

– Besöksnäringen skulle kunna bli bättre på att lyssna på oss samer, säger Ylva Sarri.

Samerna bedriver renskötsel längs hela den svenska fjällkedjan, från Idre i söder till Könkämä, längst upp i norr och har så gjort sedan långt innan Sverige blev till. Där finns såväl historisk som dagsaktuell kunskap som både bransch och besökare borde kunna uppskatta att få del av, menar hon.

– Tänk om branschen kunde se till att ge sina gäster uppdaterad information om vad som pågår i området. Det kunde alla vinna på. Och gästerna skulle få veta i förväg att det är olämpligt att röra sig i ett område där renarna kalvar, till exempel.

Hur skulle det informationsutbytet kunna se ut?

– Vi har 51 samebyar i Sverige (se karta) och varje by har en ordförande. Det borde inte vara ogörligt att samla in uppgifter om vad som är på gång.

Ylva Sarri, Kebnekaise, vandring, fjällturism, hållbar turism

Ylva Sarri på Kebnekaises nordtopp, 2096 meter över havet. Numer högst i Sverige - om sommaren. Bild: Ylva Sarri

uppmaning

Vilket hållbart restips vill du dela med dig av?

Beskriv ditt favoritställe och inspirera andra!

Tipsa här